Tältnatten

Här kommer en redogörelse för hur min tältnatt var. Lite väl sen kanske men här kommer den iaf. Och jag ska ladda upp bilder så fort jag kan.

Jag och min kompis Marie-Helen möttes uppe hemma hos mig. Vi letade fram ett par längdskidor till henne och snörde på oss pjäxorna och skidorna och gjorde oss redo för avfärd. Ryggsäckarna var packade och klara och fyllda med tält, sovsäck, liggunderlag, varma kläder, ficklampa grillkorv och torr ved. Klockan var 18.30 och det var beckmörkt ute. Min familj skakade på huvudet och slog vad om vilken tid vi skulle vara hemma åter i värmen igen. Men vi var bestämda och begav oss iväg. För att spara på batteriet (som vi precis innan vi skulle åka iväg kom på att vi måste ladda upp) på ficklampan så hade vi den bara tänt i nedförsbackarna. För som dom ovana skidåkarna vi är så var det där vi hade mest problem med att hålla oss på benen. Vi klarade oss med bara en vurpa, och vi upptäckte att med fullpackade ryggsäckare så är det inte bara bara att ta sig upp på benen igen. Men det gick med lite assistans utav varandra. :)
En timme senare, efter pulsande i en massa pudersnö genom skogen så var vi framme vid den tänkte lägerplatsen. Min oroliga far & min bror mötte upp oss på fyrhjulingen med en spade och hjälpte oss att skotta upp en lägerplats. Sen sätte vi upp tältet och gjorde en brasa. Åter själva i mörkret satte vi oss tillrätta och plockade fram grillkorven för att få i oss lite välförtjänt näring. Det var riktigt mysigt att sitta i värmen utav brasan och äta korv och prata. Dock började jag tröttna ordentligt på mörkret. Tappade vi något tog det minst 5 minuter innan vi hittade det igen. Jag kände mig handikappad och fumlig. Och röken från brasan följde oss vart vi än tog plats och sved i våra ögon. Jag frös om fötterna och försökte värma dom vid brasan, men pjäxorna, som var de enda par skor jag hade med, mig smälte i värmen. Jag började fundera på vad det egentligen är med detta liv som jag tycker är så underbart? Jag kom inte på något svar...men underbart är det.
När kylan och tröttheten gjorde sig påmind på riktigt så hoppade vi oss varma för att sen krypa ner i tältet. Efter några minuters fumlande i mörkret så var vi äntligen på plats i varsin sovsäck. Då var det varmt. Men när vi vaknade 01.10 så var det inte alls varmt. Det var så kallt så jag visste inte riktgit vart jag skulle ta vägen. Och mörkt. Jag tror jag tyckte att mörkret var värre än kylan. Jag är inte mörkrädd men det var jobbigt. Jag såg absolut ingenting. Jag och Marie-Helen låg tysta i en halvtimme och försökte somna. Det gick inte. Så med tanken att kylan klarar jag, men mer mörker fixar jag inte, så kastade vi in handduken och begav vi oss hemåt igen. Väl hemma i värmen kröp vi ner i sängarna och jag sov med lampan tänd. :)

Ja, det var min tälttur det. Jag fick inte testa en helnatt. Men iaf en halv. Och jag vet att jag tänker göra ett nytt försök snart igen. Men den gången ska jag inte grilla korv, jag ska laga mat på spritköket. Jag ska ha inte ha en sommarsovsäck, jag ska ha en riktig dunsovsäck. Och jag ska se till att min pannlampa fungerar. Du borde de väl sluta lite bättre?
Men underbart roligt och härligt hade vi det.

Attraper le moment!
/Em